Dec 26

Övergödning – största hotet mot levande hav

 

Det finns snart sagt inte något miljöproblem i havet som inte också kopplas samman med anklagelser om överfiske eller skadliga fiskemetoder. Kampanjer mot fisket har pågått under lång tid, och näringen har i det allmänna medvetandet kommit att framstå som den allra värsta miljömarodören. Mer sällan framhålls konsekvenserna av det mycket större problemet – övergödningen. Det finns ett otal miljöorganisationer, institut, universitet, forskare och myndigheter på olika nivåer som arbetar med havsmiljöfrågorna, och som ofta med svepande ordalag pekar ut ett “överfiske” som det stora bekymret. Yrkesfiskets syn på problemen har svårt att tränga igenom bruset. Många påståenden får stå oemotsagda, valsar runt i debatten, och betraktas till sist som sanningar. Den negativa bilden av fisket har med tiden fastnat i det svenska allmängodset, Det finns därför all anledning att om möjligt försöka balansera debatten något, och tala om miljöfrågorna också utifrån yrkesfiskets perspektiv.

Olika teorier har lagts fram om orsaken till att torsken i Östersjön svälter och framför allt att den har minskat i storlek. Några som nämns är mikroplaster, gifter, tiaminbrist, samt att fisket har fångat stor torsk, selekterat ut den mindre, och därigenom gynnat små individer i evolutionen. Fenomenet kallas tusenbröder. Som en lekman är det svårt att ta till sig tanken på att all torsk i Östersjön i så fall på bara några år skulle ha silats igenom garn och trålar för att överallt kunna ge dessa konsekvenser. Men visst, allt kan ha en inverkan. Men vad som absolut saknas i kalkylen är något som är absolut nödvändigt för alla biologiska varelsers överlevnad – Syre!

År 1988 drabbades stora fiskeområden i Kattegatt av akut syrebrist. Under någon vecka med onormalt rikliga fångster av kräftor och krabba, kom fångsterna snart att bestå av enbart döda skaldjur och fisk. Allt bottenlevande, plattfiskar av olika slag, skaldjur, allt vad som inte hann fly undan dog. En fullskalig miljökatastrof som kunde ha slutat med att merparten av det demersala hallandsfisket slogs ut.
Räddningen var på den tiden ett mer differentierat fiske än vad som är möjligt idag, och att blåsväder och stormar starkt bidrog till att eftehand förbättra situationen, även om det än idag finns kvarvarande effekter.

En katastrof av just den här omfattningen har som väl är inte upprepats i Kattegatt. Däremot vet vi att det i Östersjön finns omfattande, nära på permanenta områden med syrefattiga och syrefria bottnar. Mycket talar också för att sporadisk syrebrist uppkommer i många andra havsområden under året. En garnfiskare i Falkenberg rapporterade hösten 2017 att han en dag fångat mycket fisk i garnen. All fisk var död, med uppspärrade gälar – ett tecken på syrebrist. Påföljande veckor blev det inga fångster alls, inte heller i hummerburarna som han satt ut. Problemet med syrebrist är dock inte unikt för i år utan något som förekommit i olika områden även under tidigare år.

Vi skulle behöva skaffa oss en mycket bättre kunskap om i vilken utsträckning som syrebrist förekommer i havet, och den skada som åsamkas miljön. Oftast är det bara fiskaren som på den egna fiskeplatsen blir varse vad som händer. Hur många fler havsbottnar är det som plötsligt drabbas av syrebrist som slår ut det mesta av livet?

En sak står helt klar – hallandsfisket har i snart 30 år efter katastrofen bedrivit ett bottentrålsfiske och ett fiske med garn och bur, men aldrig har fisket av egen kraft förorsakat en sådan miljöpåverkan som syrebristen medförde 1988.

Självklart är det så att fångsterna måste anpassas till rådande verklighet när havets produktionsförmåga minskar. Framställ bara inte det alltmer minskande yrkesfisket som huvudproblemet. Se istället fisket som den mätare den är över tillståndet i havet. Det har skapats många marina skyddade områden vilka är helt eller delvis stängda för fiske, allt i syfte att skydda fiskbestånden och bevara mångfalden, men en reglering som hjälper föga mot syrebrist.

Syrebristen i Egentliga Östersjön under 2000-talet är den värsta som någonsin observerats (SMHI 2011). Förhållanden som fortfarande gäller. Norr, väster och öster om Gotland finns det enorma områden som är helt syrefria, ytterligare andra betecknas som syrefattiga. Samma sak gäller för östra delen av Bornholms bassängen. Torskägg i de här områdena dör av kvävning, ett problem som dessutom förvärras av om det är för låg salthalt i vattnet. Dessa usla förhållanden existerar alltså i delar av Bornholms bassäng, ett havsområde som anses vara det enda kvarvarande i Östersjön där torskens lek fortfarande har en rimlig möjlighet till att lyckas.

Helt nyligen presenterade forskare i Kanada en rapport som visar att varmare hav får fisken att krympa. Fiskarnas ämnesomsättning ökar och fisken behöver mer syre för att upprätthålla sina kroppsfunktioner, samtidigt som varmare hav innehåller allt mindre syre. Enligt forskarna kan gälar inte växa i samma takt som resten av kroppen. Hos exempelvis en torsk som fördubblar sin storlek, ökar gälarnas yta med bara 80 procent. Och för att kunna överleva i en allt syrefattigare miljö måste alltså fisken gå ner i storlek. För inte så länge sedan kom ännu ett larm från klimatforskare på SMHI som säger att temperaturen i Östersjön ökar mycket snabbare än i många andra hav.

Det är dags att upphöra med beskyllningar om överfiske vad gäller det svenska yrkesfisket, det existerar inte idag. Och istället för att bara titta på och skälla när näringen med nödvändighet måste anpassa fisket till allt sämre förutsättningar, behövs det fokus på att ta itu med det allra största problemet – övergödningen –  vars effekter allvarligt skadar livsbetingelserna för fisk och skaldjur och annat liv i våra hav.

TL