Levande kustsamhällen – värda att bevaras?

 

Frågeställningen i rubriken är i hög grad aktuell. EU:s nya fiskereform (GFP) är, vad det gäller landningsskyldigheten (LS), i många stycken en pappersprodukt, omöjlig att fullt ut genomföra i praktiken. Följden blir att många fiskare hamnar i en omöjlig sits. Valet kan bli, antingen brott mot reglerna eller att lägga båten vid kaj. Grundtanken med reformen, att få kontroll på det som fångas i havet, må ha varit god, men att utforma regelverket för att också fungera ute i verkligheten tycks inte ha haft en lika hög prioritet. Reformen ger helt enkelt inte fisket de nödvändiga förutsättningarna till att klara av omställningen. För att något beskriva en yttersta konsekvens, att gå från ett tvång på utkast av fisk (som det inte finns kvot för), till ett tvång på att ilandföra fisk (som det inte finns kvot för).

Rimligen borde hela det svenska fisket gemensamt ha kritiserat de orimligheter som finns i LS, men istället har egenintressen använt reformen som ett avstamp till att förorda en uppdelning av det svenska fisk och skaldjursfisket. Egenintressen som i flera års tid har haft en tydlig inriktning på att försöka få till stånd ett fiskesystem med individuella köp och säljbara kvoter (ITQ) (en fråga som först måste fattas beslut om av den nuvarande eller en framtida regering).

Skulle ett ITQ-system införas, i synnerhet för fisk och skaldjursfisket i västerhavet, kommer en sådan åtgärd att på mycket kort tid och mycket definitivt rensa undan en stor del av fiskeflottan i våra lokala fiskehamnar. Men även utan ett ITQ-system kan en ovarsamt utformad förvaltning, med årvis fördelning av fiskerättigheter jämte överföringar, medföra svårreparabla skador och bereda väg för ett ITQ, då viss handel äger rum även med ett sådant system. Något som sker i räkfisket när möjligheten till överföringar infördes 2015.

Havs- och vattenmyndigheten, som har som uppgift att hantera det nya regelverket (införs successivt fram till 2019), har en svår uppgift att klara av att hantera LS, utan att samtidigt strukturera om det svenska fisket. Hur väl myndigheten kommer att lyckas med uppgiften, i samråd med näringen och andra intressenter, avgör i själva verket framtiden för det lokala fisket och många kustsamhällen.

Men frågan om att bevara vår kustbygd levande, är inte enbart en angelägenhet för fiskerinäringen i regionen – den motor som traditionellt håller igång många kustsamhällen året runt. Frågan är större än så, och behöver uppmärksammas av ännu fler i vårt samhälle. Av alla goda krafter som vill se en fortsatt tillgång på färsk, lokalt fångad fisk och skaldjur, och som sätter ett värde på den unika atmosfären och kulturarvet i ett kustsamhälle där fisket satt sin prägel sedan århundraden, med fiskehamnar och omgivande kustbygd som i vår tid äger en stor attraktionskraft för boende och besöksnäringen.

Många politiker i kustkommunerna bl a i Bohuslän och Skåne har under flera år uttryckt en allvarlig oro över utvecklingen för det lokala fisket. En oro som har förstärkts på senare tid. Ett avgörande hot som de ser framför sig, är just en sådan förändring av fiskesystemet som medför en koncentration av fiskerättigheter, och därför riskera att slå ut stora delar av det traditionella fisket.

Även utan hotet ifråga om handel med fiskkvoter, finns det andra utmaningar att ta itu med för fisket om näringen skall lyckas med att vända på en neråtgående trend. Sedan lång tid tillbaka har alltför många problem ansamlats som medverkar till att fiskeflottan ändå så sakta reduceras, som gör att en del av dagens aktiva fiskare tappar lusten, och som minskar på intresset från yngre att försöka skapa sig en framtid inom fisket.

En av stötestenarna är det enorma regelverk som spänner över allt ifrån bestämmelser som kringgärdar varje fiskart och storlek, fiskegränser, ransoner, redskap, maskstorlekar, hantering, märkning, vägning, kontroller, fiskeloggbok, elektronik som måste fungera för att få gå ut på fiske etc. Inte helt enkelt ens för en erfaren fiskare att klara ut, och givetvis en enorm uppförsbacke för en nystartad fiskare. Nya regelverk tillkommer också hela tiden med ännu fler områden som byråkratiseras.

Andra svårigheter för fisket bedrivande är att fiskkvoterna inte är i harmoni med den verkliga tillgången av en viss art. När forskarna väl lämnar ett råd om en kvotförändring och fram till dess beslutet är fattat har det gått 2-3 år i bästa fall. Under tiden lever fiskaren med en annan verklighet. Ett exempel på detta är situationen med torsken i Kattegatt, där det endast är fastställt en mindre bifångst-kvot, men där det verkliga förhållandet är en god förekomst av torsk. Ur flera aspekter är en sådan situation inte bra, och innebär givetvis ännu fler bekymmer under landningsskyldigheten.

Ett ytterligare exempel är kvoten på äkta tunga, som under några år har skrivits ner kraftigt (minskad förekomst i vissa områden). När ett bestånd av en gemensam art i andra länder sviktar med sänkt kvot som följd, innebär den så kallade ”relativa stabiliteten” per automatik en minskning även av svensk kvot (den ”relativa stabiliteten” reglerar att kvot-förhållandet mellan berörda stater inte får förändras). Av okänd anledning har Sverige i medlemsskapsförhandlingarna tilldelats en ytterst liten kvot på äkta tunga, och sitter nu med en kvot på endast 3 ton för 2016. En löjligt liten kvot som inte alls har med verklig tillgång på tunga i svenska vatten att göra. Trots problematiken kommer äkta tungan nästa år att omfattas av landningsskyldigheten. (* Uppdatering se nedan).

Regelverket avseende landningsskyldigheten (LS) behöver nu kraftigt modifieras och anpassas till verkliga förhållanden för att inte medföra ytterligare problem för fisket. Det har börjat talas om undantag i olika fisken, bland annat för arter som har hög överlevnad vid utkast, fångster av mindre betydelse, uppskrivning av kvoter i vissa fall etc. Många som i vårt land arbetar med dessa frågor, myndigheter, forskare, m.fl. inser problemets vidd, men den slutliga utformning av reglerna avgörs på EU-nivå. Inom fisket kan vi nu bara hoppas på att det ändå till sist blir sådana lättnader i regelverket och ett genomförande som präglas av pragmatism, så att reformen trots allt skall bli möjlig att leva med.

Det måste sägas, att det också finns bra delar i EU:s fiskereform. En sådan är regionaliseringen. Den tilldelar mycket av framtida förvaltning till regioner, medlemsstater som har gemensamma fiskeområden och fiskeresurser. En annan bra inriktning är MSY (maximalt hållbart uttag), ett mål för att skapa en god ekonomisk och hållbar förvaltning av resursen, och därför är något som både fiskerinäringen och miljöintressena kan ställa upp på. Förhoppningsvis kan MSY-målet medverka till att det svenska fisket i framtiden kan bedömas utifrån ett större mått av vetenskap, vilket inte alltid är fallet nu, något som i en del fall allvarligt har skadat möjligheten till avsättning av svenskfångad fisk på hemmamarknaden. Merparten av fisk och fiskprodukter som konsumeras i Sverige är importerad och har tillnärmelsevis inte drabbats i lika hög grad av köpmotstånd. Larmrapporter som handlat om importerad fisk har fort blåst över.

I debatten förekommer uppgifter om att det småskaliga fisket inte skulle hotas av tillkomsten av nytt fiskesystem, Möjligen är så fallet i dagsläget beträffande mindre båtar, vilka fiskar på särskilt avsatta kustkvoter. Haken är den att nästan hälften av den svenska fiskeflottan bedrev ett mindre aktivt fiske med ett lågt landningsvärde (år 2012, merparten av dessa var mindre båtar). En kategori av fiskebåtar som inte kan utgöra någon bas till att hålla kustsamhällen vid liv. Till det fordras även mellanstora aktiva båtar (de som är mest i farozonen för uppköp). I de svenska hamnar där det i dagsläget endast finns kvar mindre fiskebåtar, och några av dem ändå är mer aktiva och lever på sitt fiske, existerar problem med avyttring, service, lagring, transporter osv. Förhållanden som i längden inte uppmuntrar till en fortsatt fiskeriverksamhet.

I en rapport från Havs- och vattenmyndigheten till regeringen 2014 beskrivs hur större fartyg i olika fisken dras med lönsamhetsproblem, de över 24 m för räka och torsk, samt de över 18 m för kräfta. Däri ligger naturligtvis en stor drivkraft till att försöka få tillgång till större fiskkvoter. Frågan som måste ställas är om detta också är en önskevärd utveckling, eller om de mellanstora båtarna, som uppenbart är mer lämpade till att klara lönsamheten, även i framtiden skall kunna bedriva ett traditionellt fiske, utan att tvingas in i en lånekarusell för att kunna konkurrera om fiskemöjligheterna. Det storskaliga fisket har naturligtvis en fortsatt nisch i havs-områden som kräver större fartyg och även i övrigt där de idag bedriver ett fiske, men också de behöver anpassa sig till de fiskemöjligheter som står till buds.

Sverige har en lång kuststräcka och stora havsområden med begränsade fiskemöjligheter. Det kräver en särskilt varsamhet, att vi som nation nyttjar resursen på ett bra sätt, att vi skapar mervärden i lokala samhällen runt Sveriges kuster och fortsatt kan förse marknaden med en daglig tillgång på färsk fisk och skaldjur, att vi utvecklar förädling av den landade fångsten och samtidigt bidrar till nya arbetstillfällen i kustbygden. Det är en viktig uppgift för vår generation att slå vakt om – levande kustsamhällen även i framtiden.

 

  • Uppdatering 2015-11-15

För 2016 medges nu undantag i landningsskyldigheten (LS) vid fångst av äkta tunga i trålfisket. I fisket med garn kvarstår LS. År 2017-2019 kommer efterhand fler arter till att omfattas av LS.

Läs mer i remissen från Havs och vattenmyndigheten om hur myndigheter vill hantera problematiken med äkta tunga för nästa år:

http://www.hkpo.se/remiss-andrade-bestammelser-garn-och-tral/