Näringsdepartementet har bjudit in till samråd om utvärdering av det pelagiska systemet med överförbara fiskerättigheter, I kallelsen står följande:
Hösten 2014 gjorde Havs- och vattenmyndigheten en utvärdering av det system med överlåtbara, tioåriga fiskerättigheter som infördes i det pelagiska fisket 2010. I utvärderingen konstaterades att systemet har medfört att flottans fiskekapacitet har minskat och lönsamheten har ökat bland de största fartygen samtidigt som landningarna av fångst fortsatt är regionalt utspridda, vilket tyder på att de mer lokala flottorna inte påverkats i större utsträckning. De överlåtbara fiskerättigheter som fördelades 2010 kommer att gälla i ytterligare fyra år, dvs. fram till år 2020.
Vi skulle vid samrådet vilja ha era synpunkter på om det finns ett intresse av att även efter 2020 fortsätta med överlåtbara fiskerättigheter i det pelagiska fisket. Vi är givetvis också intresserade av att höra eventuella förslag på justeringar av systemet. Observera att diskussionen vid detta tillfälle kommer att avgränsas till att enbart handla om det befintliga systemet inom det pelagiska fisket.
———-
HKPO har lämnat in in följande synpunkter:
Det finns säkert mycket som kan anföras gällande det pelagiska systemet och den positiva utveckling som detta har inneburit för de fartyg som är inne i det pelagiska fisket. Vi är övertygade om att det finns de som lyfter fram just dessa aspekter. Här vill vi därför försöka beskriva andra följdverkningar.
Vi vänder oss först och främst mot den historieskrivning som anser att de mer lokala flottorna inte har påverkats i större utsträckning sedan det pelagiska systemet infördes. Att så har skett är odiskutabelt. I Halland där det historiskt har bedrivits ett livaktigt sillfiske finns det i dag inga silltrålare kvar. I Skåne och Blekinge ser vi samma utveckling. Medlemmar i tidigare Hallandfiskarnas PO hade landningar i genomsnitt på 6000 ton sill årligen, innan det köp och säljbara systemet infördes.
I och med att det storskaliga fiskets landningar försvann från hamnarna, så försvann eller fördyrades samtidigt mycket av den infrastruktur som också varit värdefull för det övriga småskaliga, kustnära fisket. Även regional handel och sill-industri för färskmarknaden försvann också den i takt med att landningar av sill upphörde.
En stor nackdel med det nuvarande pelagiska systemet är att det inte funnits utrymme för en flexibilitet eller nyetablering, utöver i kustkvoterna. Etablering av trålare under 12 m inom kustkvoten anser vi inte är någon bra utveckling. Trålfisket borde ha varit utanför kustkvoten och fiskemöjligheter för trålare istället ha skapats regionalt.
En regional kvot fastställdes i Skåne som inte har kunnat nyttjas optimalt. Torsktrålare i regionen har ansökt om att få fiska på kvoten, men fått avslag. Från pelagiskt håll framförs krav på att den outnyttjade resursen istället ska ingå i det pelagiska systemet. Ett exempel som visar på hur hermetiskt tillslutet det pelagiska systemet är. Ett annat exempel är den nyligen uppdelade sillen i Bottenhavet, ett beslut som i ett slag utestängde andra östersjötrålare från en tidigare fiskerättighet.
Koncentrationen av resurser och ansamlingen av kapital i pelagiska fisket innebär att segmentet nu har fått ett stort försprång i att köpa upp fiskemöjligheter även i andra segment, något som vi ser sker i en allt snabbare takt inför ett förväntat beslut om ett nytt demersalt system med överföringar till 2017. Det omvända förhållandet, att demersala fiskare köper upp pelagiska, blir näst intill omöjligt.
Sett i backspegeln borde det ha tillskapats fler regionala kvoter i det pelagiska systemet för att stödja en regional trålfiskeflotta och göra det möjligt att kombinera annat fiske med ett pelagiskt. Även en viss nyetablering skulle kunna tillåtas. Kustkvoten borde ha varit förbehållet ett småskaligt passivt fiske.
Havs- och Kustfiskarnas PO
——–
HaV:s rapport finns här: