Angående remiss Dnr 666-19: Havsplaner
Havs- och Kustfiskarnas PO önskar lämna följande synpunkter på remissen om havsplaner.
HKPO har deltagit vid ett antal samrådsmöten som Havs- och vattenmyndigheten har anordnat under processens gång. Det har varit bra genomgångar med en fullödig information. Vi har således kunnat lämna synpunkter efterhand. HaV har också tagit viss hänsyn till en del av dessa fiskets synpunkter i det nu framlagda förslaget till havsplaner.
Vi anser dock att havsplanen i en del texter ger en alltför generell beskrivning av yrkesfiskets och bottentrålningens miljöpåverkan och att då övrig miljöpåverkan inte ges den viktning de bör ha. Den kumulativa miljöpåverkan av fisket klassas alltför högt, beskrivningen av yrkesfisket är i vissa fall negativ och obalanserad och ger inte en rättvisande bild av dagens fiske. En övervägande del av våra kommentarer ägnas därför åt att argumentera i denna för fiskenäringen viktiga fråga.
Sid 45
”Trålfiske är mest intensivt i Kattegatt”
Beskrivning är starkt överdriven då vi kan konstatera att en stor andel av det svenska området i Kattegatt är stängt för trålning.
”Västerhavet har den högsta förekomsten av kräftdjur, som nordhavsräka, krabbtaska, hummer och havskräfta. Dessa arter har stor ekonomisk betydelse men drabbas idag av högt fisketryck, inklusive från fritidsfisket”
Det saknas fog för att påstå att havskräfta är drabbat av högt fisketryck. Forskarna uppger att endast c:a 7 % av beståndet fiskas på. Kvoten är så högt satt att fisket år efter år inte tillnärmelsevis kan fiska upp den. Beträffande nordhavsräkan så nyttjas kvoterna nära fullt ut men då räkan har en kort livscykel så kan ICES råd svänga kraftigt mellan åren, ned 50 % och upp 100 %. Fisket styrs efter MSY efter mycket aktuell assessment. Inte heller räkfisket kan därför beskyllas för ett högt fisketryck.
Sid 47
”Den främsta mänskliga påverkan på fiskbestånden utgörs av fisket, men påverkan sker även från tillförsel av näringsämnen, exploatering och fysisk påverkan på livsmiljöer som salthalt, samt miljögifter. ”En osäkerhetsfaktor är hur klimatförändringar och den ökade utbredningen av bottnar med syrebrist i Östersjön påverkar fiskens livsmiljö och födobas.”
Hela texten behöver uppdateras då ICES (2019) nu har bättre koll på läget och har reducerat fiskets påverkan och klarat ut några osäkerhetsfaktorer som tas upp i texten. Se vår kommentar under sid 61.
Sid 60
”Inom Västerhavet pågår bottentrålning i stora delar av havsområdet Skagerrak och mera begränsat inom Kattegatt”
Påståendet ansluter till vår uppfattning om Kattegatt men är på tvärs med vad som anges på sid 45. Se vår anmärkning där.
Sid 61
”Ett hårt bedrivet yrkesfiske har lett till ansträngda bestånd. Överfiske av rovfiskar påverkar näringskedjan med konsekvenser för andra delar av ekosystemen. Fiske bedöms vara bidragande orsak till tillståndet för hälften av de 300 marina arter som återfinns på ArtDatabankens rödlista (Havsmiljöinstitutet, 2016a). Bottentrålning är den metod som orsakar störst skador på den marina miljön, främst i form av uttag av arter inklusive genom bifångst, samt fysisk skada på bottenmiljön från abrasion och uppgrumling av sediment. I Öresund, där det råder trålförbud, finns det enda välmående torskbeståndet i svenska vatten (Havsmiljöinstitutet, 2016b).”
Beskrivningen är väldigt generell och lägger det mesta av skulden på yrkesfisket. ICES har 2019 äntligen kommit till klarhet om torskens dåliga status i östra delen av Östersjön och skuldbelägger nu inte fisket. Hämtat från ICES rådgivning 2019:
“Den svaga statusen för torsken i östra Östersjön drivs i stor utsträckning av biologiska förändringar i beståndet under de senaste årtiondena. Tillväxt, tillstånd (vikt i längd) och storlek vid mognad har väsentligt minskat. Utvecklingen tyder på att beståndet är stressat och förväntas ha en minskad reproduktionspotential. Den naturliga dödligheten har ökat, och förväntas vara betydligt högre än fiskedödligheten de senaste åren.”
Och vidare: “Den låga tillväxten, dåligt hälsotillstånd och hög naturlig dödlighet för torsk är relaterade till förändringar i ekosystemet, som inkluderar: Dåliga syreförhållanden som kan påverka torsken direkt genom att förändra dess metabolism och, kombinerat med brist på bentiskt byte, dessutom kan påverka överlevnaden för torskyngel.”
ICES beskriver alltså hur främst biologiska förändringar under de senaste årtiondena har påverkat beståndet och att dödligheten på grund av fiske är en mindre del. HKPO har fört fram dessa synpunkter under flera år. Den senaste tiden har vi kunnat notera att synen på yrkesfiskets påverkan kontra miljöpåverkan från övergödning m m har nyanserats en del. Havsmiljöinstitutet har sedan länge förfäktat att det selektiva fisket är skuld till att torsken minskat i storlek. De behöver nu omvärdera teorin.
HKPO har också lyft fram miljökatastrofen 1988 i södra Kattegatt med omfattande syrebrist som slog ut det mesta av bottenlevande arter och även stationär fisk, som Kattfisk. Tidigare rikligt förekommande men där beståndet aldrig återhämtade sig.
Givetvis drabbades många fler arter av den akuta syrebristen. Vilka som helt slogs ut eller minskade i omfattning saknar vi uppgift på. Lokala fiskare vet att än i våra dagar så uppträder syrebrist årligen i Kattegatt, fast i en mindre skala. Dessa skeenden har SMHIs mätningar inte kunnat verifiera. Ingen forskning har heller bedrivits. Något som HKPO haft önskemål om sedan länge. Faktum är, menar vi, att effekterna av fisket är långt bättre dokumenterad än vad som orsakas av annan miljöpåverkan.
Naturligtvis snedvrider kunskapsluckorna vår bild av verkligheten. Lägg därtill att bedömningsmetoden Symphony inte tar hänsyn till historisk miljöpåverkan (sid 212). Då är det inte konstigt att slutsatsen råkar bli ”I Kattegatt utgör bottentrålning det största bidraget (ca 40 procent) till kumulativ miljöpåverkan”.
Det finns fler områden än i Öresund där det råder trålförbud och områden där det aldrig har trålats. Ändå saknas i dessa områden ”välmående torskbestånd”. En del av förklaringen i Öresund skulle också kunna vara, ett syrerikare vatten och en bättre tillgång på föda. Förhållanden som gäller för det västra beståndet av östersjötorsk som sedan länge varit både fetare och större än den svältande torsken i det östra området.
Den bild som förmedlas är att bottentrålning alltid är ett förstörande redskap. Men är det verkligen så? Intressant är då att analysera det som SLU (2018) tar upp i en utvärdering om bottentrålningens effekter, att några få arter kan gynnas av trålningen.
”De helt dominerande arterna på Kattegatts mjukbottnar är två arter grävande ormstjärnor av släktet Amphiura. Dessa visade sig vara toleranta för bottentrålningen och den ena arten A. chiajei gynnades utefter trålningsgradienten vilket tolkades som en effekt av minskad predation av bottendjursätande predatorer som havskräfta och plattfiskar vilka antas minska med ökande trålningsintensitet. Ormstjärnorna visade också på en minskning över tid efter stängningen i det helt fiskefria området i Kattegatt vilket på motsvarande sätt tolkas som att predationen ökar när havskräfta och fisk får skydd från bottentrålningen och ökar i området.”
Vi har dock ett litet problem med det här resonemanget. Beståndet av havskräfta har de senaste åren ökat kraftigt (och därmed kvoterna). Kvoten fiskas heller inte upp. Mycket havskräftor alltså. Ändå gynnas ormstjärnorna och båda bestånden verkar leva gott både på och i havsbottnen, trots återkommande bottentrålning.
Ormstjärnorna är inte bara föda för fisk och kräftdjur, de spelar också en viktig roll i att syresätta bottnarna med sitt grävande, och vi vet att kräftor skyr syrefattiga bottnar. En förklaring skulle då lika gärna (eller ännu hellre) kunna vara att bottentrålningen hjälper till med syresättningen och därmed begränsar övergödningens effekter? Detta skulle även kunna vara förklaringen till varför burfiskare som provfiskat i trålstängda områden endast får en tredjedel av fångsterna gentemot ett fiske på bottnar strax intill, där trålning förekommer, alltså tvärtemot SLUs tolkning ovan, att havskräftan ökar i skyddade områden och att ormstjärnorna därför minskar.
Vidare i SLUs utvärdering om bottentrålningens effekter, framstår resuspension efter trålning som betydande och kan vara ett hot mot känsliga arters överlevnad. Resuspensionen behandlas även i Länsstyrelsernas rapport (2016-36). I en av undersökningarna (2012), som ingår i underlaget för Koster-Väderöfjorden, står det dock uttryckligen ”resuspensionen är långt mycket större vid stark vind än vid trålning”. Samt: ”Vi ser tecken på att naturliga processer är av stor betydelse. Det gäller framför allt ett mycket tydligt samband mellan turbiditet och tryck i den kontinuerliga mätningen, och att under perioder av vind i kulingstyrka den 9 och särskilt den 17 oktober ökar turbiditeten kraftigt” vidare ”Tisdag 9 och onsdag 17 bedrevs dock ingen trålning i Kosterfjorden troligen p.g.a. kuling. Dessa dagar togs också bort i jämförelsen”
I själva rapporten (2016-36) beskrivs det mer kortfattat ”Undersökningarna visar att en ökad turbiditet är kopplad till perioder med stark vind.”
I diskussionen medges att ”Majoriteten av effektstudier på organismer är genomförda under kortare experimentella förhållande och på ett fåtal arter. Det finns alltså endast mycket begränsad mängd information för att kunna dra slutsatser om huruvida varaktig suspension, eller hur konstant ökade halter av suspenderat material i bottenvattnet påverkar olika typer av organismer eller livsstadier.”
Undersökningarna är alltså inte tillfyllest för att dra korrekta slutsatser, inte ens enligt rapportförfattarna själva, men ändå lever resultaten vidare och har nyttjats negativt mot fisket i olika sammanhang.
Sid 209
”Den svenska delen av Kattegatt, som här berörs, karaktäriseras av stenbeströdda mjukbottnar med flera sanddominerade utsjöbankar där förekomsten av sten och block är högre. Historiskt sett har Kattegatts mjukbottnar innehållit betydligt större mängder sten och även biologiska revstrukturer vilka numera är mycket ovanliga.”
Vi förstår helt enkelt inte vad som hänt med stenarna. Har de täckts av sediment eller plockats upp till landbacken?
Slutligen, vi har här lagt en stor vikt vid att argumentera för varför yrkesfisket och bottentrålningen inte i havsplanen bör generellt beskrivas som miljöförstörare. Det finns känsliga områden som måste skyddas och dessa är till största del redan skyddade, eller så är det på gång. Bottentrålning har bedrivits i över 100 år i många gånger samma områden. Hur kan det ens vara möjligt att det i så fall finns kvar arter som än idag måste skyddas? HKPO anser därför att beskrivningen av fiskets miljö-påverkan behöver balanseras bättre och uppdateras gentemot annan påverkan som vi har sett kan vara mycket mer betydande, särskilt som det är ett dokument som ska finnas med under lång tid och läsas av en mängd beslutsfattare, organisationer och medborgare.
Träslövsläge den 14 juni 2019
Havs- och Kustfiskarnas Producentorganisation
Tommy Lang