Angående remiss Dnr 511-46429-2018: Strategi för skydd och förvaltning av marina miljöer och arter i Västerhavet
Havs- och Kustfiskarnas PO önskar lämna synpunkter på rubricerad remiss. Strategin verkar täcka in det mesta av översyn och åtgärder som kan tänkas komma ifråga. En respons från oss på vart och ett av dessa skulle därför bli alltför omfattande, det får anstå tills skarpa förslag läggs. För HKPOs del är det viktigt att visa på näringens utsatthet i dessa frågor gentemot olika myndigheter, något som också framgår av den här remissen. Vi menar det är en grundläggande brist i förvaltningen av fiske och miljö att det saknas en reell kraft som också kan väga in fiskets intressen. Istället sammanfaller ofta Länsstyrelsernas och Havs- och vattenmyndighetens intressen när miljöfrågor ställs emot fiskets bedrivande. Även forskningsuppdrag som ges speglar den här symbiosen. HaV, som har att fatta besluten, nöjer sig då med att konstatera huruvida länsstyrelserna har följt bevarandemålen eller inte. Ett förhållningssätt som utesluter hänsyn till fiskets intressen.
Men av remissen att döma är Länsstyrelsernas miljöenheter, trots det stora inflytande de redan har i förvaltningsfrågor, ändå inte nöjda. De vill kunna tränga undan än mer av det kustnära fisket och dessutom skapa än fler verktyg för att få fritt spelrum. På sidan 22 (5.1) i remissen framförs följande gällande fisket innanför trålgränsen:
”Fördelen med att istället reglera fisket enligt Miljöbalkens 7 kapitel, är att skyddet blir långsiktigt säkerställt, föreskrifterna för det skyddade området finns samman- ställt på ett ställe och det finns en tydlig koppling till syftet med det skyddade området, samt att endast länsstyrelserna som tillsynsmyndighet kan ändra reglerna.”
Skrivningen visar tydligt på den ambition som länsstyrelsernas miljöenheter ger utryck för, även fast de saknar överblick över en komplicerad fiskförvaltning. Det småskaliga kustnära yrkesfiskets överlevnadsförmåga är beroende av ett fiske både utanför och innanför trålgränsen, det ska inte vara fler ”kockar” i detta. Fisket måste självfallet regleras enligt fiskerilagstiftningen. Och som vi här i vårt remissvar försöker beskriva, problemet är verkligen inte att det tas för mycket hänsyn till fiskets intressen, snarare tvärtom, att fiskenäringens intressen alltmer kommit att negligeras.
Till vår glädje kan vi dock vara ense med förslagsställarna i följande stycke:
”Vid inrättande av områden/zoner med fiskeregleringar är det viktigt med en dialog med både yrkesfisket och fritidsfisket så att inte fisket försvåras i onödan. Zonerna kan till exempel utformas så att fiskebåtar inte behöver vända i anslutning till den skyddade zonen. Det är också viktigt att regleringarna gäller alla fiskare som fiskar i områdena, oavsett nationalitet.”
En hänsyn som vi gärna sett vad gäller aktuella N 2000-områden i Kattegatt.
Remissen uttrycker i några stycken en vilja till dialog med näringen och ett behov för att öka kunskapen om fisket och havsmiljön (9). Vi tror det är avgörande för ett balanserat genomförande av strategin att miljöenheterna ger sig själva möjligheten till en bättre inblick och förståelse för yrkesfiskets situation. Fiskenäringen skulle också kunna bidra med erfarenhet och data, t.ex. kan fiskebåtar utrustas med mätare för syrehalt, temperatur osv som sedan kan samköras med fångstdata.Från HKPO ser vi ett stort behov för att forskningen ges en bredare ansats för att kunna bättre spåra stora skeenden i havsmiljön och i fiskbeståndens utveckling. Att nästan enbart snäva in på fiskets påverkan inger inget förtroende.
Som tyvärr är vanligen förekommande i sammanhanget så finns det också här ett antal skrivningar om negativ miljöpåverkan av bottentrålning. Skribenter som vanligtvis ger väldigt detaljerade beskrivningar av habitat och mikroskopiska organismer, hemfaller märkligt lätt till att avge generella påståenden av bottentrålningens effekter. Varför? Någon gång måste det ändå klargöras att det finns ett samhälleligt behov av att nyttja arealer i havet för en legitim livsmedelsproduktion. Då krävs det också en vilja till att kunna skilja på när trålning är förstörande (och inte kan godtas) och när bottentrålning mycket väl kan accepteras. Vi kan inte ha andra måttstockar i havet än på land, där det är legitimt att nyttja mark för olika ändamål. Här vill vi gärna se en mer nyanserad retorik från myndighetshåll.
Det mesta av rev och känsliga miljöer är faktiskt redan skyddade eller är föremål för reglering. I remissen anges en mängd havsmiljöer och marina arter såsom högt prioriterade att värna om (p 3.5). Idoga planerare kan på så vis alltid finna stöd för utökade bevarandeplaner. Det kan inge farhågor.
En villfarelse, i såväl denna remiss som i andra liknande propåer som förespråkar minskad bottentrålning, är att en minskning av trålfiske efter kräfta kan ersättas med ett utökat burfiske (7.6.2). Vi menar att detta av flera orsaker helt enkelt inte är möjligt och skulle bara medföra en ökad import av trålfångad havskräfta. Här behöver vi absolut föra samtal om saken. Det finns utredningar, beställda av HaV, som stödjer vår argumentering, trots att vissa delar i rapporten ändå brister i konsekvensanalys.
Forskningen om havsmiljön och yrkesfiskets påverkan lider tyvärr många gånger av en form av tunnelseende. Inte för att just forskare är försedda med skygglappar, utan för att de ofta utför en beställning eller ett forskningsprojekt som är strikt avgränsat. Resultaten av undersökningen riskerar då att framstå som mer signifikanta än om de sätts in ett större sammanhang där naturlig påverkan och andra källor också vägs in. Samma svaga, ofullständiga data kan då dyka upp i flera sammanhang för att motivera miljöåtgärder riktade mot fisket. Frikostiga hänvisningar i rapporterna till utländska undersökningar behöver ifrågasättas. Vad har de för betydelse för att beskriva det svenska fiskets effekter på miljön i just våra vatten, när vi vet att fiskets bedrivande, redskap och andra förhållanden kan skilja sig markant åt från utländska fisken.
I utvärderingen om bottentrålningens effekter som SLU utförde på uppdrag av HaV år 2018, framstår resuspension efter trålning som betydande och kan vara ett hot mot känsliga arters överlevnad. Resuspensionen behandlas även i Länsstyrelsernas rapport (2016-36). I en av undersökningarna (2012), som ingår i underlaget för Koster-Väderöfjorden, står det dock uttryckligen ”resuspensionen är långt mycket större vid stark vind än vid trålning”.
Samt:
”Vi ser tecken på att naturliga processer är av stor betydelse. Det gäller framför allt ett mycket tydligt samband mellan turbiditet och tryck i den kontinuerliga mätningen, och att under perioder av vind i kulingstyrka den 9 och särskilt den 17 oktober ökar turbiditeten kraftigt” vidare ”Tisdag 9 och onsdag 17 bedrevs dock ingen trålning i Kosterfjorden troligen p.g.a. kuling. Dessa dagar togs också bort i jämförelsen”
I rapporten (2016-36) står det mer kortfattat ”Undersökningarna visar att en ökad turbiditet är kopplad till perioder med stark vind.”
I diskussionen medges att ”Majoriteten av effektstudier på organismer är genomförda under kortare experimentella förhållande och på ett fåtal arter. Det finns alltså endast mycket begränsad mängd information för att kunna dra slutsatser om huruvida varaktig suspension, eller hur konstant ökade halter av suspenderat material i bottenvattnet påverkar olika typer av organismer eller livsstadier.”
Den här viktig information för att rätt kunna värdera resultaten, men är trots det bara en liten del i rapporten.
Undersökningarna är alltså inte tillfyllest för att dra korrekta slutsatser, inte ens enligt rapportförfattarna själva. På sätt och vis förståeligt, uppdraget var ju att redovisa effekten från själva trålningen. Men faktum kvarstår, för att dra slutsatser är det ändå ett bristfälligt underlag, men resultaten lever ändå vidare och har nyttjats negativt mot fisket i olika sammanhang.
Tjänstemän, vars beslut kan förorsaka skada för en hel näring, måste vara extra varsamma med vad de föreslår enbart grundat på undersökningar. Det är viktigt att Länsstyrelsens miljöenheter inte bara direkt har en dialog med näringen utan också tar med fiskeenheterna i arbetet. Fiskenäringen saknar helt egna forskningsresurser som skulle kunna undersöka förhållanden sett ur fiskets synvinkel. Vi kan då bara använda den kunskap som erfarenhet, iakttagelser och logiska slutsatser kan ge. Som exempel: Var och en som befinner sig på havet eller vid kusten efter en kuling kan konstatera att vattnet är grumligt, att det flyter omkring växtdelar, och kan göra så under flera dagar. Inga bottentrålare kan åstadkomma detta.
En annan notering: SLU skriver 2018 i utvärderingen om bottentrålningens effekter att några få arter kan gynnas av trålningen. Det är naturligtvis glädjande läsa att det ändå kan finnas något positivt med fisket. Eller?
”De helt dominerande arterna på Kattegatts mjukbottnar är två arter grävande ormstjärnor av släktet Amphiura (Fig. 5). Dessa visade sig vara toleranta för bottentrålningen och den ena arten A. chiajei gynnades utefter trålningsgradienten vilket tolkades som en effekt av minskad predation av bottendjursätande predatorer som havskräfta och plattfiskar vilka antas minska med ökande trålningsintensitet. Ormstjärnorna visade också på en minskning över tid efter stängningen i det helt fiskefria området i Kattegatt vilket på motsvarande sätt tolkas som att predationen ökar när havskräfta och fisk får skydd från bottentrålningen och ökar i området.”
Vi har ett litet problem med det här resonemanget. Beståndet av havskräfta har de senaste åren ökat kraftigt (och därmed kvoterna). Samtidigt har fisket inte på långt när förmått att fiska upp tilldelad kräftkvot. Som det ser ut verkar båda dessa arter, ormstjärnor och havskräftor, leva gott både på och i havsbottnen, trots att de utsätts för en återkommande bottentrålning. Ormstjärnorna är inte bara föda för fisk och kräftdjur, de spelar också en viktig roll i att syresätta bottnarna med sitt grävande, och kräftor vet vi skyr syrefattiga bottnar. En förklaring skulle då lika gärna (eller ännu hellre) kunna vara att bottentrålningen hjälper till med syresättningen och därmed begränsar övergödningens effekter? Något som skulle kunna förklara varför burfiskare som provfiskat i trålstängda områden endast får en tredjedel av fångsterna gentemot ett fiske på bottnar strax intill, där trålning förekommer, alltså tvärtemot SLUs tolkning (9.4). Vi har naturligtvis inte hela facit, men det är värt att fundera över varför arter som är helt beroende av ett liv på havsbottnen inte verkar ha problem med trålarna, såvida de inte har fångats förstås.
Med detta framfört, så har HKPO samma inställning som strategin om vikten av att utveckla så skonsamma fiskeredskap som möjligt (7.4.2, 7.6.1). Ett absolut minsta krav är dock att redskapets funktion provas ut i full skala med flera fartyg och under en längre tid. Med nuvarande tonläge i debatten finns det en uppenbar risk för att ofärdiga lösningar pressas fram, och det skulle vara förödande för fiskets trovärdighet om redskapet sedan inte fungerar som förväntat.
Strategin tar upp en mängd frågor. Vi har skrivit mycket om just trålningen eftersom den fiskemetoden är värd en mer nyanserad bild. Skaldjursfisket på Västkusten med bottentrålare är ekonomiskt mycket betydande, och helt avgörande för om vi ska kunna bevara levande fiskehamnar och kustsamhällen, men också för att kunna bevara ett fortsatt passivt, kustnära fiske. Burfiske är ett sådant, men det kan inte ersätta ett förlorat trålfiske. Fiske med garn är också det ständigt hotat av restriktioner, något som gjort garnfisket allt svårare att utveckla. I Kattegatt under det första kvartalet, när fisket nära kusten inte är lönsamt att bedriva, tvingas garnfiskare med en liten båt bege sig nästan 30 sjömil till fiskeplatsen eftersom allt däremellan är stängt för fiske. Detta är bara ett exempel på bristande förståelse för fiskets villkor.
Förvaltningen av fisket har alltför kort horisont. Näringen låses in alltmer i fack vilket gör det sårbart. Samtidigt som det arbetas för att restaurera och bevara miljöer som är i förändring, så erkänns inte fiskets behov av flexibilitet under tid vad gäller fångster och fiskeområden. Vi noterar dock att strategin inte anser det vara effektivt att försöka återskapa försvunna miljöer. Säkert klokt, då det annars skulle krävas att också övriga omgivande miljönförändringar behöver tas itu med.
I korthet några kommentarer.
(6.2.2) Tillsynen behöver bli bättre anser Lst. Kommentaren visar att man inte har en aning om den redan massiva omfattningen av kontroller och regler vad gäller yrkesfisket, särskilt småskaligt fiske. Dessa har för länge sedan passerat rimlighetens gräns. Däremot kan vi hålla med om att kontrollen av fritidsfisket kan bli bättre.
(6.5) Samverkansgrupper med fisket. HKPOs medlemmar deltar i samförvaltningen Norra Bohuslän. I Halland har vi precis dragit igång en samverkansgrupp. Vi tror det är rätt väg att gå för att försöka uppnå en samsyn regionalt i miljö- och fiskefrågor.
(Del 2 4.7) När södra Kattegatt för 30 år sedan drabbades av omfattande syrebrist dog många bottenlevande djur. Bl a. Havskatten förekom i riklig mängd innan katastrofen, men beståndet kom sedan aldrig att återhämta sig. Det vore konstigt om inte Haploops också tog stryk. Händelsen var en katastrof för skaldjursfiskare som räddades av att det på den tiden fanns alternativa fisken att ta till. Värt notera är att när trålningen efter havskräfta åter kom igång, då var fiskeflottan avsevärt mycket större än idag. Ändå har bottentrålningen på de 30 år som nu passerat inte kunnat skada miljön så som syrebristen. Och detta pågår än idag, fast i mindre omfattning – det borde stämma till eftertanke.
Av remissen framstår det som att handlingsplaner och åtgärder i mycket redan är avgjorda. Vi vill därför starkt understryka att vi ser strategin såsom en första början till dialog med länsstyrelserna. Frågorna är omfattande och konsekvenserna för fisket ovissa. Det betyder att vi i nuvarande skede inte kan yttra oss över vare sig fiskefria områden, förslag till naturreservat och andra miljöansatser. Vi förbehåller oss rätten till att återkomma när frågorna åter aktualiserats och förväntar oss att länsstyrelserna efterhand öppnar upp för fler samråd med fiskenäringen i dessa frågor.
Träslövsläge den 29 april 2019
Havs- och Kustfiskarnas Producentorganisation
Tommy Lang