Den 29 maj presenterades ICES rådgivning för fisket i Östersjön. Vad gäller torskbeståndet öster om Bornholm förordas ett torskfiskestopp 2020. Kvoten för det västra beståndet skrivs ner med -52 % till 7245 ton, varav 5105 ton avsätts till yrkesfisket. EU har från ICES begärt råd om åtgärder för 2019 som också de kan rendera i ett fiskestopp.
I slutet av den här artikeln lämnar HKPO förslag på åtgärder som vi anser minst måste till för att rädda den utsatta torsken och fiskerinäringen i Östersjön.
ICES bedömning av torsken och orsakerna till de sviktande östra beståndet, sammanfaller väl med vad HKPO sedan länge fört fram så som varande de allra största miljöproblemen för Östersjötorsken och som är till skada för torskens förmåga till överlevnad. Det handlar om en mycket allvarlig, pågående miljöpåverkan som dessvärre miljörörelser, flera institutioner och andra aktivister har vägrat att se, då de istället varit helt upptagna med att skylla på yrkesfisket, och framförallt då bottentrålningen. Den här attityden har dessvärre alltför länge förhindrat att de rätta åtgärderna kommit till stånd, och därmed har de alla bidragit till att förvärra miljökrisen.
ICES rapport visar att torskfisket idag har en ringa påverkan på situationen i det östra torskbeståndet. Även om torskfisket skulle stoppas, så kommer den naturliga dödligheten, genom svält, syrefattiga lekområden och uppväxtmiljöer, bli föda åt sälen eller dö av sälparasiter m m, bara att obevekligt fortskrida. Därför måste det till helt andra åtgärder än ett torskfiskestopp för att klara torskens överlevnad. (Fiskedödligheten (torskfångster) har minskat sedan 2012 skriver ICES och för 2018 är den rekordlåg, och är väsentligt mycket lägre än den beräknade naturliga dödligheten.) Ett torskfiskestopp skulle inte bara slå ut det redan svaga regionala fisket, fiskhandeln och andra kringverksamheter, utan det riskerar att fungera som ett alibi för att inte vidta de allra nödvändigaste åtgärderna.
ICES beskriver helt frankt saken som så: “Den svaga statusen för torsken i östra Östersjön drivs i stor utsträckning av biologiska förändringar i beståndet under de senaste årtiondena. Tillväxt, tillstånd (vikt i längd) och storlek vid mognad har väsentligt minskat. Utvecklingen tyder på att beståndet är stressat och förväntas ha en minskad reproduktionspotential. Den naturliga dödligheten har ökat, och förväntas vara betydligt högre än fiskedödligheten de senaste åren.”
Och vidare: “Den låga tillväxten, dåligt hälsotillstånd och hög naturlig dödlighet för torsk är relaterade till förändringar i ekosystemet, som inkluderar: Dåliga syreförhållanden som kan påverka torsken direkt genom att förändra dess metabolism och, kombinerat med brist på bentiskt byte, dessutom kan påverka överlevnaden för torskyngel. Låg tillgång till bytesfisk i stora torskområden, som skarpsill och sill som är mer nordligt fördelade med liten överlappning i dessa områden; hög förekomst av parasiter, vilket är relaterat till ökat överflöd av grå sälar. Dessa drivkrafter är inbördes relaterade och den relativa påverkan på torskbeståndet är oklar.”
Torsken svälter, lekområden och friska uppväxtmiljöer minskar i takt med att bottendöden breder ut sig. De flesta levande varelser kräver syre för sin överlevnad, om de inte är svavelätande. Skorven (ishavsgråsuggan) har i stort försvunnit från torskens områden. Skrubbskäddan konkurrerar med torsken om födan, vilket förstärks av att livsmiljöerna begränsas alltmer och bestånden trängs samman.
Torsken svälter, trots att den är allätare, det om något visar på utsattheten för hela ekosystemet. När som de tidigare bottenlevande arter kraftigt minskar eller helt har försvunnit, är en riklig tillgång till mindre skarpsill och småsill helt avgörande som byte för torsken. ICES skriver att den stora årsklassen 2014 har överskattats och att skarpsill tidigare har felrapporterats som sill. ICES noterar att årsklassen 2014 kommer att fortsatt vara den främsta bidragsgivaren till avkastningen 2019 och 2020. Biomassan förväntas att minska under de närmaste åren eftersom inga betydande rekryteringar till bestånden har skett sedan 2014.
ICES rekommenderar en förvaltningsplan som tar hänsyn till fisken som fångar skarpsill, med målsättningen att förbättra villkoret för torskbestånden. Förekomsten av torsk i delområdena 25-26 är hög jämfört med andra områden i Östersjön, och tillståndet för dessa bestånd anses vara begränsat av tillgången på föda. Skarpsill och sill är viktig föda för torsk. Den relativa fångstandelen av skarpsill har sedan 2010 ökat från 37% av total fångst till 56% 2012-2014. Då ska vi komma ihåg att ICES noterat en historisk felrapportering av skarpsill till förmån för sill. Restriktioner för det pelagiska fisket i torskområdena beräknas öka förekomsten av bytesfisk, mindre sill och skarpsill, vilket gynnar torsken.
SLU har vid nyligen utförda försök påvisat att en eländig, mager torsk kan både bli fetare och växa till sig på längden när den blir matad med sill under 8 veckor. Så det går uppenbarligen att snabbt vända på utvecklingen. Att torsken är mer utsatt i dag än tidigare för sjukdomar och sälparasiter och dör tidigt är sannolikt en följd av ett dåligt allmäntillstånd förorsakad av svält.
HKPO anser att det lokala, regionala torskfisket måste kunna få fortsätta, samt även ges en möjlighet till alternativa fisken i Östersjön. Samtidigt måste torskens svält åtgärdas. Ett fullständigt torskfiskestopp kan i detta läge vara meningslöst då ännu fler torskar ska dela på födan. Vi föreslår därför följande åtgärder:
- Inget torskfiskestopp (dock sommarstopp). Tillåt en avgränsad kvot som tillsammans med den västra kvoten kan medge att det regionala fisket som är helt beroende av ett torskfiske i Östersjön kan fortsätta. Åtgärden kan trots detta komma att kräva ekonomiskt stöd för drabbade regionala fiskare.
- Öppna upp för ett konsumfiske (större maska) efter sill med en kvot som inte ingår i det pelagiska systemet och kan nyttjas av regionala, demersala fiskare. Det stationära, regionala fisket är i skriande behov av alternativa fisken.
- Stoppa det pelagiska foderfisket av sill/skarpsill i områden viktiga för torsken. Detta kan kräva olika åtgärder, fullständigt fiskestopp eller krav på minst 32 mm maskstorlek.
- En reell jakt på säl. Ge ett ekonomiskt incitament till jägare för att bedriva jakt på säl, då detta är ett tidsödande arbete som inte endast licensjakt kan klara.
- Starta snarast upp ett arbete med berörda länder kring Östersjön med uppgift att undersöka alla aspekter av miljöproblematiken i Östersjön, övergödning, gifter etc. Det finns mycket mer att ta tag i, t ex tiaminbrist hos olika arter, något som forskare helt nyligen har konstaterats att även torsken lider av. Arbetet måste därför bedrivas brett, tvärvetenskapligt, och med hög ambition om det ska kunna nå framgång.
Tommy Lang
Länk till ICES rådgivning (klicka på Advice per ecoregion/Baltic Sea):
https://www.ices.dk/community/advisory-process/pages/latest-advice.aspx
HKPOs inlägg i december 2017 om övergödningens effekter i Östersjön:
https://www.hkpo.se/?s=%C3%B6verg%C3%B6dning
SFPO debattinlägg:
https://www.svd.se/miljoorganisationer–ett-hot-mot-torsken
HKPO replik på SFPO inlägg:
https://www.svd.se/radda-spillran-av-rena-ostersjofiskare
Slutrepliker kan läsas här: