Den 1 januari i år, som ett led i genomförandet av GFP-reformen (den gemensamma fiskeripolitiken), infördes en landningsskyldighet vid bland annat fiske efter torsk i Östersjön. Tidigare var fiskaren tvingad till att kasta tillbaka fisk i havet som understiger minimimåttet. Nu måste samma fisk istället ilandföras för att destrueras eller användas som djurfoder (endast fisk över minsta mått får säljas till human konsumtion). Något av tanken bakom denna u-sväng i regelverket, var att få kontroll på hur stor dödligheten är i olika fisken, och att skapa incitament till att minska på denna. Förvaltningen av resursen skulle då kunna bli bättre. Oönskad fångst kunde minskas genom att förbättra redskapens selektivitet, byte av fiskeplats osv.
Vad har då hänt med ambitionerna? Det första som hände var att minimimåttet på torsk i Östersjön sänktes från 38 cm till 35 cm. Istället för att fiskerinäringen fokuserade på att ta fram redskap för undvika att fånga små individer, öppnades det tvärtom upp för ett riktat fiske efter dessa.
Med start 2016 i västerhavet är det tänkt att landningsskyldigheten (LS) skall införas för vissa andra arter. För havskräftan föreslås det i samband med detta en sänkning av minimimåttet, från 13 cm till 10,5 cm. Det är Scheveningen Group som i dess rekommendation till utkastplan för det demersala fisket lägger förslaget, ett resultat av en överenskommelse mellan Sverige och Danmark. (Danmark hade först en position med en gräns vid 8,5 cm, vilket sedan ändrades till 10,5. Sveriges ståndpunkt var från början 13 cm).
Förslag om att sänka minimimåttet på havskräftan är anmärkningsvärt, med tanke på att överlevnaden är dokumenterat hög vid en återföring av oönskad havskräfta till havet. En insikt som Scheveningen Group uppenbarligen delar, då de i sin rekommendation till kommissionen föreslår ett undantag från LS av havskräftan. Att då samtidigt öppna upp för ett industrifiske som ilandför mindre individer än vad som tidigare har förekommit, måste ur alla synpunkter vara fel. Det starkaste argumentet, överlevnaden, borde gjort det logiskt självklart att behålla nuvarande gräns på 13 cm.
När GFP-reformen presenterades, var det en sak som miljöorganisationer, parlamentet och kommissionen särskilt tryckte på: Det får inte skapas en ny marknad för fisk som tidigare kastats tillbaka men som nu måste ilandföras. Tanken med detta är uppenbar – fiskaren skall inte uppmuntras till att bedriva ett riktat fiske efter småfisk. De som argumenterar för sänkta minimimått menar att marknaden för liten torsk och havskräfta redan finns där, någonstans. I så fall är ju bestämmelsen och den tydliga viljeinriktningen “att inte skapa en ny marknad” totalt meningslös. Det går säkert att leta upp en marknad, någonstans. Marknaden har i vart fall inte funnits här hos oss i Sverige och inte heller i flera av våra grannländer.
Hallandsfiskarnas PO har till myndigheter, fiskets organisationer och på möten framfört följande synpunkter angående minimimåttet:
Östersjötorsken. Där slogs vi för att den gamla gränsen på 38 cm skulle vara kvar, vilket också var Sveriges linje. Tyvärr vanns inget gehör för detta i förhandlingarna med övriga medlemsstater.
Havskräftan. Behålla nuvarande minimimått på 13 cm, fast med krav på undantag i landningsskyldigheten för en hög överlevnad (på den mindre kräfta som då kastas tillbaka till havet). I annat fall måste vi acceptera 11 cm för att inte tvingas släpa iland kräfta enbart för destruering eller som användning till foder. Vid 11 cm är 75 % av honorna könsmogna, till skillnad mot 50 % vid 10,5 cm.
De grupperingar som allra mest drivit på om sänkta minimimått är det storskaliga fisket. I ett system med individuella, säljbara kvoter, som medfört en koncentration av kvoter till de stora fartygen, är det avgörande för deras lönsamhet att de kan bedriva fisket effektivt. Snabbt fiska upp en kvot för att kunna gå vidare till nästa fiske.
För det småskaliga, mellanstora fisket är kvaliteten på fångsten och det pris som går att uppnå på färskmarknaden av mer avgörande betydelse. Dessa segment är också de som uppvisar bäst lönsamhet, den gynnas inte av att minimimåtten på värdefulla arter nu sänks som en följd av EU:s nya gemensamma fiskeripolitik (GFP).